Gunilla Petersén om Franz Schubert

Den 6-strängade gitarren gjorde sitt intåg i Wien i början av 1800-talet genom flera italienska musiker. Den hade börjat användas i Spanien på 1780-talet och den store gitarristen Fernando Sor tog den till Paris, London, Moskva och S:t Petersburg. Italienaren Mauro Giuliani kom till Österrike 1806 och komponerade över 200 verk för sitt instrument, bl a de tre första riktiga gitarrkonserterna i musikhistorien med honom själv som framgångsrik solist. I Italien och andra länder användes gitarren främst för sångackompanjemang och även om de professionella gitarristerna och tonsättarna gjorde stor succé i Wiens fashionabla salonger med sina konserter och kammarmusikverk, var det också här främst som "heminstrument" gitarren användes, en värdig efterföljare till mandolinen och lutan från samma instrumentfamilj.


6-strängig gitarr

Franz Schubert, som var "Sängerknabe" (korgosse) i det kejserliga kapellet i Wien från 1808 träffade säkert på gitarren många gånger under sin uppväxt. Det är också högst sannolikt att han själv spelade gitarr – och komponerade till gitarr – under en lång period eftersom hans far inte hade råd att köpa dåtidens fortepiano till den musikaliske sonen. I hans verkförteckning finns gitarren dock endast nämnd en gång och det i ett arrangemang av en trio av den österrikiske tonsättaren Wenzel Matielkas Notturno op. 21 från 1807, som Schubert gjorde om till kvartett för flöjt, viola, violoncell och gitarr 1814 (D 96), och för vilken han komponerade en ny Trio till Menuettsatsen. I hans s k "Arpeggionesonat" från 1824 (D 821) för piano och arpeggione användes ett specialbyggt gitarrinstrument som mera liknade en cello, men som bl a kallades "Gitarre d'amour".

Inte någonstans i Franz Schuberts Liederförteckning finns gitarren nämnd, musikforskare idag är dock övertygade om att många av hans sånger ofta fanns i två versioner, en för röst och piano och en för röst och gitarr. Ibland kom gitarrversionen t o m först. Den amerikanske musikprofessorn Thomas Heck har både skrivit om detta och publicerat ett par dussin Schubertsånger till gitarr som publicerats i Wien omkring 1821-28, alltså under Schuberts livstid. Det ger förvisso en ny aspekt på hur tonsättarens sånger användes.

Huruvida Schubert själv transkriberade eller snarare arrangerade dem för gitarr är inte klarlagt. En av hans förläggare som också var gitarrist, Diabelli, gjorde säkert flera arrangemang eftersom det var ett attraktivt försäljningsobjekt. Liedersång var nämligen någonting högst privat på Schuberts tid. De flesta av hans sånger sjöngs i hemmiljö, fortepianot var inte en självklarhet överallt, gitarren blev allt populärare och eftersom arrangemangen inte nådde upp till pianosatsens kvalitet och krav på professionalism, kunde hans vackra melodier ändå framföras till stor glädje för amatörutövarna. Det var ju inte heller troligt att så många av de professionella gitarristerna "åter" ville syssla med sångackompanjemang när de nu fått smak på en solistkarriär.

Idag har vi helt andra möjligheter att göra fullvärdiga transkriptioner av Schuberts intrikata och jämbördiga pianosats, särskilt om man, som på denna skiva oftast använder tre gitarrer som kan dela upp stämmorna mellan sig. En av medlemmarna i Stockholm Guitar Trio använder dessutom en tiosträngad gitarr för att inte någon ton i Schuberts partitur skall gå förlorad.


Stockholm Guitar Trio

Det är fascinerande att notera hur gitarren på ett självklart sätt blandar sig med sångrösten, hur stränginstrumentets klangspektrum skapar nya upplevelser av Schuberts välkända sånger, de kommer ofta en smula närmare oss i känsla och uttryck.

Franz Schuberts stora betydelse för romanskonsten är oomstridd. Visserligen finns sånger av bl a Haydn, Mozart och Beethoven före hans skaparperiod, men det var Schubert som till fullo utvecklade romansen till en enhet mellan sång och instrument. Där diktaren i vissa fall brister i kvalitet fyller Schuberts musik ut det som saknas, han ger ord till det som inte sägs och mera djup i det som tänkts. Och detta utan att ge avkall på poesins egen språkmelodi och rytm.

Schubert komponerade sin första sång vid fjorton års ålder och när han avled i sviterna av syfilis, 31 år gammal 1828, fanns minst 600 sånger i hans i övrigt digra verkförteckning: nio symfonier, flera uvertyrer, en mängd kyrkomusik bl a mässor, flera operor, sångspel och kammarmusik.

Sångerna på denna CD sträcker sig över hela hans aktiva tonsättartid 1815-1828 och visar också prov på de olika poeter han inspirerats av, från de största som Goethe (Ganymed 1817), Schlegel (Der Schiffer 1820), Schiller (Gruppe auf dem Tartarus 1817), Rückert (Lachen und Weinen 1823) till mindre kända, ofta vänner till Schubert som Hölty (An den Mond 1815), Schubart (Die Forelle 1817), Hüttenbrenner (Der Jüngling auf der Hügel 1820), Mayrhofer (Abendstern 1824), Uz (Liebesgötter 1816) samt diktare till de stora sångcyklerna som Rellstab (ur Schwanengesang 1828: Ständchen) och Müller (ur Die schöne Müllerin 1823: Am Feierabend, Der Neugierige, Eifersucht und Stolz, Der Müller und der Bach och ur Die Winterreise 1827 : Der Lindenbaum, Der Leiermann).


Noter

Sångerna ger oss också en god bild av den otroliga mångfald av ämnen Schubert kunde känna inför: mytologi, naturstämningar och andra företeelser i naturen, folklivsskildringar, galenskap, de skönaste kärleksupplevelser, lidande och död m m. Allt skildrat i en ström av melodisk härlighet, ständigt nyskapande, aldrig sinande. Den store sångaren Dietrich Fischer-Dieskau uttrycker det så här: "Musik och dikt har en gemensam nämnare som de hämtar sin inspiration ur och befinner sig i: själens landskap. Tillsammans har de kraften att ge intellektuell form åt det anade och kända, och förena båda i ett språk som ingen annan konstart kan uttrycka. Den magiska kraft som finns i musik och dikt har förmågan att ständigt förändra och förvandla oss".

Gunilla Petersén